letthelightsexplode

Onsdagen började med skola, hade handboll på idrotten, blev kallad handlingsförlamad och allt jag kunde tänka på var hur kön utanför Gröna Lund blev längre och längre, och att vi inte skulle vara där förrän vid tre dagen efter. Höll på att gå under av nervositet och någon gång på bambarasten började vi kolla tåg och bussar, och till och med flyg, för att ta oss till Stockholm så snart som möjligt. Hade panik, tänkte att det var omöjligt och tänkte på att jag redan lånat hundratusen kronor av mina föräldrar, men till slut bestämde vi oss ändå för att det fick vara värt det, och så köpte vi nya tågbiljetter till Stockholm så att vi skulle vara framme redan samma natt. Allting kändes lite, lite lugnare, och efter skolan stresspackade jag för att hinna köpa kinamat och träffa Linnea och Daniella en stund innan vi skulle åka, det var kul, och jag var jättelycklig och hyper och glad för att allting löst sig så bra. Vid åtta åkte vi hemifrån, pappa körde och vi blev avsläppta vid centralen där vi hämtade ut våra tågbiljetter och hoppade på tåget. Hade X2000 och platsbiljetter, så det var skönt, fast vi fick fråga en kille om han ville byta plats med oss för att kunna sitta bredvid varandra, han sa ja så allting löste sig där med. Vi åt godis, läste, pratade, fick lock för öronen, var nervösa och det kändes som att tåget smög fram, men runt tolv var vi äntligen framme. Vi stressade upp för en rulltrappa (’vad fort den går!’) efter att ha fått vägbeskrivning av Elise, höll på att bli överkörda av en motorcykel och tre polisbilar, men vi hann i alla fall med spårvagnen. Killen på spårvagnen var översocial och frågade oss massor, och jag förstod inte att man skulle visa biljetterna när han helt plötsligt frågade om vi hade några, och så gick han iväg och skrattade åt mig, haha. Han skulle måla en karta över hur man gick till Skansens toaletter för han trodde att de på hotellet skulle bli ganska pissed ifall vi gick på toa där i två dagar, men han var dålig på att måla så det slutade med ’tvåhundra meter åt höger’. Följde efter några Daniel Adams-Ray fans som var på samma spårvagn, och efter att ha vart sjukt förvirrade en stund fick vi nummer 19 och 20. La oss och sov i ett hörn vid Gröna Lunds stora entré, sov sjukt obekvämt och vaknade av att jag frös så jag skakade flera gånger. Vaknade av sopbilen, folk, fåglar och en lyftkran också, men sov ändå bättre än i Helsingborg.

Torsdagen började med att vi vaknade vid typ halv sju, Jejje var kissenödig (såklart, haha) så vi gick på toa och efter nån timme kom Elise och Ida dit, efter att ha åkt nattåg ifrån Norrland. Vi pratade, de åt frukost och runt nio fick vi låna SL-kort av de snälla Danielfansen, och så tog vi Djurgårdsfärjan över till Coop i Gamla stan där vi handlade mat och godis och sånt eftersom det inte fanns nån vettig mataffär i närheten av kön. Köpte frukost och åkte tillbaka till kön där vi satte oss i solen och åt. Flyttade till baksidan och mitt i flytten ringde Rebecka och ville prata med Anji, haha. Vi satte oss vid Pat och Malin på den mysiga bakgatan, var soligt och fint och mysigt. Satt och spelade kort en stund, spelade Hej knekt och Bubblan och Malin och Pat försvann för att gå och leta hål i deras luftmadrass. Åt chips, pratade, vilade och efter en stund flyttade vi längre bort i kön och satte oss under taket istället. Chloe kom vid typ två (tidsuppfattning?) och slog sig ner bredvid oss. Pratade och målade plakat tror jag, gjorde Tack för peppen på ena sidan (stod Tack peppen för först, haha) och Förklara Interlude på andra sidan, och efter en stund kom vi på något sätt på att vi skulle skriva Attans (med handrörelsen!) på baksidan av Interlude ifall de inte kom ihåg eller ville berätta eller något, och sen satt vi och skämtade om Attans hela kvällen (och dagen efter), haha. Runt fem eller nåt kom Linnea dit, och vi (minus Chloe) gick och åt på Hamburger-stället, åt kebabtallrik med dill (!) i såsen och vi skrattade oss igenom hela måltiden, haha, var så sjukt kul. Attans, Arkquotes och… ja, minns inte, men det var askul. Minns att vi gjorde massa fula miner och jag låtsas stabbade Elise i armen? Var flummiga och glada i alla fall! Efter det minns jag inte vad vi gjorde, gick väl tillbaka till kön och satt där. Minns att vi gick till den svindyra kiosken och köpte godis senare, pratade med den översociala killen där och nån gång efter det åt vi kladdkaka i kön. Var mysigt, fast det duggregnade och var kallt. Efter det gick Elise, Chloe (fick Eniro-stalka hennes morfar (?) först, hihi) och några andra in på Gröna Lund och jag, Jejje, Ida och Linnea satt kvar. Nån gång här tror jag vi pratade med Sara som frågade ’Fryser du inte?’ (jag satt bara med munkjacka och inte i sovsäcken) och jag svarade ’Jo, men jag härdar så jag inte fryser så mycket inatt’, hahaha smart. Sen så minns jag inte så mycket, minns inte ordningen på allt, men på kvällen kom ialf Rebecka och Ellie dit och vi sa hej och så. En ordningsvakt ifrån Gröna Lund kom dit och berättade hur viktigt det var att vi slängde vårt skräp efter oss eftersom det var mycket råttor i området och vi fick lite panik över det och var helt paranoida hela kvällen sen, heh. Efter att Chloe och Elise kommit tillbaka ifrån Gröna Lund (och vi gått på toa på hotellet typ tusen gånger?) så började folk flytta till framsidan och stora entrén. Jag, Jejje, Chloe och några andra var för lata för att flytta oss, plus att det var så mysigt där vi var, så vi bestämde oss för att stanna kvar och sova där vi satt, trots råttorna och att vi typ skulle drunkna ifall det började regna eftersom marken gick neråt mot kullerstenarna där vi sov. Var svinigt kallt så vi la oss i sovsäckarna och pratade minnen en stund, pratade om 2007, Moto boy, Köpenhamn 07, gamla fans, hur pinsam man var i början (i alla fall jag, eeehh), forumet, fanficar och sånt, var kul och sjukt mysigt. Vi låg helt nerbäddade bland filtar och väskor och tröjor, fast jag frös ändå (ÖB-sovsäck, hm). Strax innan tolv somnade vi och när vi vaknade igen var det…

… fredagen den 16 september. Dagen som aldrig skulle komma, dagen som inte skulle få finnas. Det var så surrealistiskt att se datumet på mobilen, kunde inte låta bli att skratta åt hur konstigt allting var, och jag glömde gång på gång av att jag var i Stockholm och köade till sista Arkkonserten någonsin. Kom på mig själv hela tiden med att tänka ’nästa gång’ hela tiden. Kunde inte förstå att den dagen som kommit närmre och närmre under nio månader tillslut var här, att den dagen man drömt mardrömmar om och önskade skulle försvinna ifrån kalendern var här. Kunde inte förstå det, och det var nog därför jag var så lugn som jag var ändå, kunde till och med äta, och jag var inte så nervös för insläppet och för kvällen som jag borde varit. Jag minns inte ordningen på vad vi gjorde under dagen, och alla minnena har flytit ihop typ, men jag minns att vi typ… åt, att Chloe åkte till Gamla stan och att jag och Jejje gick och åt på det äckliga Hamburger-stället igen, där vi delade på en Chicken nuggets-tallrik och satt och pratade om hur sjukt det var att det faktiskt var den sextonde. Satt och pratade ganska länge, och när vi kände oss för nervösa för att sitta kvar gick vi tillbaka till kön för att ta vara på dagen. Satt och pratade med folk och nån gång (innan vi åt tror jag) kom Rosa och hennes syster dit, var kul att träffas igen. Någon som Linnea kände kom dit en stund, hon hade en Metro med sig där det stod om Ark och konserten ikväll, Elise läste högt och jag började gråta. Det blev så verkligt när det stod ’ikväll’, och typ ’kvällens avskedskonsert’ och sånt, blev påmind och förstod det nog lite mer. Jag och Jejje gick iväg en stund för att leta efter Metro och för att jag inte ville stå och gråta bland alla andra, men vi hittade ingen Metro så vi gick tillbaka efter en stund. Satt mest tysta faktiskt, tittade och försökte ta in allting, försökte förstå vad det var som hände, att det var över 200 pers där som köade och hade könummer, och att vi väntade på sista insläppet och sista konserten nånsin. Nån gång efter det här kom först TT dit och fotade och filmade lite, blev fotade när vi stod och packade om i våra väskor, och en stund senare kom SVT dit och filmade massor. De gick fram till mig och filmade Interlude-plakatet som jag höll i och sen tryckte de upp kameran i ansiktet på mig och så fick jag förklara hur mycket The Ark betytt för mig, och varför jag ville ha en förklaring av Interlude. Dog lite, men det var kul. Fick veta senare att den delen där jag pratar om vad Ark har betytt för mig sändes på TV, hihi. Efter det, runt tolv-ett nånting lämnade vi vår packning på Cillas och Nadjas hotellrum (tack!) och sen vid halv två-två nån gång(tidsuppfattning som sagt) ställde vi upp oss i nummerordning. Bestämde att vi skulle gå in i grupper om tio och tio och ordningsvakten Fredrik var där och pratade med oss. Väntade och väntade och tiden hade aldrig gått så långsamt. Var så nervös och nedstämd och det gjorde inte direkt saken bättre att de skulle ha begravning i kyrkan bredvid och ringde i kyrkklockorna, kändes som typ domedagsklockor och som om de ringde för att insläppet och slutet snart var här. Var så sjukt när alla stod tysta och nervösa och kyrkklockorna bara ringde och ringde, helt surrealistiskt.

Efter att ha pratat och vart nervösa en stund så började de släppa in runt tre nån gång, vi gick i grupper om tio och tio och ställde sedan upp oss i ett led med fem på varje rad. Ingen trängde sig och det var världens bästa insläpp. Vakterna på Grönan tog kort på oss och var chockade över hur bra alla skötte sig. Var fortfarande nervös som ett as inför trapporna, men det kändes lite bättre när jag såg att ingen trängde sig i alla fall. Efter att ha stått där i kanske en halvtimme tog de bort repet framför trapporna och vi gick in på led med tio i varje, vi gick ner för trapporna och ingen sprang. Vi gick fram till scenen, ställde oss på Martins sida först, men så ångrade vi oss och ställde oss på Jepsons sida mellan Patricia och Malin och Elise, Ida och Linnea. Kan inte beskriva känslan när jag satt där med staketet i ryggen, längst fram. Hade gått i nio månader och förväntat mig att hamna på andra raden, så lättnaden när jag satt där var helt sjuk. Var så glad över att insläppet hade funkat, att ingen hade knött sig eller sprungit. Vi satt där en stund staketet, bara försökte ta in allting och förstå att det där insläppet man vart orolig för i nio månader var över. Efter en stund tog Malin fram en gigantisk kartongbit som vi skrev ’Tack för minnena’ på ena sidan på, och ’Vi kan säga bajs’ på andra sidan (för att lätta upp stämningen, haha). Lite senare gick vi och åt, delade på en Cheesburgar-meny och när jag skulle beställa den skulle jag säga ’ingen senap på hamburgaren’, men det blev ’ingen senap på spårvagnen’, dog av skratt och kunde inte andas på hundra år. Tjejen i kassan frågade jätteglatt ’var det inte ni som sov utanför inatt?’ och vi kunde inte andas, så vi svarade bara helt dissigt ’Jo’. Innan stod vi och citerade Vi är The Ark och Jejje frågade ’hur ser mitt hår ut där bak?’ och jag svarade ’långt, rakt och ljust’, sen var det tyst i några sekunder innan vi insåg att det var ju sant, haha. Förutom det så låtsas-åt vi upp våra pengar och massa konstiga saker, skrattade så vi inte kunde andas. När vi kom tillbaka satte vi oss och åt och flummade ännu mer, Jejje sprätte iväg lök på plakatet och vi hade askul åt saker jag inte minns, hm. Fick rosa fina pappersband av Patricia som man skulle skriva namn och telefonnummer på ifall man tappades bort, haha. Efter en stund började folk få panik och alla ställde sig upp, men jag blev fast nere på marken för jag hade tusen saker i händerna så jag klämdes ihjäl typ, mysigt. När jag väl hade kommit upp började vi packa om och lägga ner våra grejer i väskorna och sedan stod vi där i nån timme. Det började bli mörkt och SR var där och spelade in när vi sjöng Calleth och så, samlade material till när de skulle sända konserten på P1. Strax innan åtta kom en kille ut på scenen och pratade om säkerhet, och efter typ tio minuter kom han tillbaka och presenterade The Ark. Var pepp och förväntansfull, orkade inte vara ledsen så jag tänkte bara ’nu kör vi’.

Tio över åtta började det åska och efter nån minut föll skynket. Var glad och skrek och sjöng med en gång, stod bara och log hela tiden och försökte skjuta bort tanken på att det var sista gången. Fotade som ett svin eftersom jag hade systemkameran med mig, blev fina bilder. De spelade de vanliga låtarna typ, var fint och så, och blev extra glad när de spelade Disease, Laurel Wreath och Trust is shareware igen! Under Laurel Wreath kom två killar ut på scenen och spelade typ… tamburin och så, heh? Visade sig i alla fall att det var The Arks gamla trummisar, och Ola sa nånting om att för första gången i världshistorien stod alla som nånsin vart permanenta medlemmar i The Ark på samma scen samtidigt, var fint. Blev så glad när Jepson satte sig ner och började greja med sin effektpedal eller var det nu var, och lamporna blev röda, förstod med en gång. Och det var lika kul som på Tivoli att sjunga med i Trust, blir så glad av den låten. De spelade Stay with me, och jag grät inte, var bara glad och sånt, skrattade åt Pat och Ellie när de vände sig om och stod med ryggen emot scenen och kollade uppochner typ (bra beskrivning?). Ola hade massa fina mellansnack, och varje gång han nämnde nånting om sista konserten eller sista gången så bröt alla ihop och började gråta. Värst var det under It takes a fool, då började jag också gråta och så stod jag där och skak/hulk-grät när han pratade om hur deras dröm var att göra skillnad och peppa folk till att våga vara dem de innerst inne är, det var så sant allt det han sa. Fortsatte gråta när de började spela Apocalypse (med extraversen och No end, så fint) efteråt, stod och skakgrät då med och mina fingrar domnade bort. Var så hemskt att höra hur alla runt omkring mig stod och snyftade och skrek och grät, och det var så fint när alla tog varandras händer som vi gjorde under It takes a fool också. Kände mig så inne i allt och jag var så glad och tacksam över att jag fick vara en del av allt det här. Ola hade mascararänder på kinderna under hela konserten och man såg på alla hur nedstämda de var, det var svårt att se ifall de grät eller inte, men man såg på hela deras kroppsspråk och deras blickar att det var jobbigt för dem också. Under låtönskar-delen spelade de Echo chamber som vanligt, och vi höll uppe vårt Interlude-plakat och hade precis gett upp hoppet om en förklaring när Ola började prata om när de stod på samma scen några veckor tidigare och han halkade till med foten, och så började han prata om bönen/dikten i The Lamb (Lord, now make me ready, to walk against the tide, hold my head up steady, and may my foot not slide) och så sa han att samma bön dök upp några år senare i låten Interlude, och vi slet upp plakatet och så stod vi där och dog och skrattade, var så fint, och alla runt omkring var också jätteglada. Hela konserten var jättefin och jättebra och jag var så glad och nöjd med att jag hade skrikit och sjungt och hoppat så högt och mycket jag kunde under hela konserten och verkligen tagit vara på allt. Under One of us sjöng Ola Queen’s Who wants to live forever, Sinatra’s My way och Alphaville’s Forever young och det var så sjukt fint när alla sjöng med i Who wants to live forever. Innan Calleth pratade Ola om att imorrn är det vi som ska föra det här vidare, vi ska bilda band, kreera och skapa och föra budskapen vidare, och så stod vi där och skrek 'Vi är The Ark' och jag grät för att det var så fint. När Calleth började bröt alla ihop ännu mer och alla stod böjda över staketet och grät och hulkade och skrek, var så hemskt och sorgligt och det kändes som att hjärtat slets ut och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Gjorde så ont när Ola sa att ’efter ikväll kommer vi inte tillbaka ifall ni ropar, men musiken gör det’ (nåt sånt?) och allsången var inte ens i närheten så stark som den brukar vara. Det var så sjukt att man stod där och hörde sista, sista Arklåten live nånsin, sista Calleth nånsin, det man vetat skulle komma i nio månader. Och att man visste att det skulle vara slut om bara några minuter. I slutet på Calleth hade de vitt konfetti och det var så underbart när man kollade upp på himlen och det var konfetti överallt. Kommer ihåg när vi skulle dricka vatten på slutet och säkerhetsvakten som gav det till oss sa nånting om papper i vattnet och så stod vi där och störtgrät och plockade papper i glasen, började skratta för att det var så galet, för att allt var så himla konstigt. Efter Calleth och efter att Ola julat och Sylle gjort det vanliga hoppet, så stod de bara där på scenen hand i hand och bugade och bara stod och kollade på oss. De dröjde sig kvar rätt länge, syntes att de inte ville gå därifrån, men när de tillslut gjorde det bröt alla ihop totalt och stod gråtandes och hängandes över staketet. När alla stod där och kramades och dog så gick de ut på scen en gång till. Var så hemskt och det gjorde bara att alla började gråta ännu mer, och folk skrek nej och skrek ut sin ångest när de efter att ha stått och kollat i nån minut vinkade och gick av scenen, för sista gången nånsin.

Jezzy skrek ’nu finns de inte längre’ och det gjorde så ont i hjärtat. Stod kvar med handen på staketet och så började de spela Perfect day och så stod jag där och grät och kollade på när alla andra dog och grät lika mycket som jag. Kramade Jennifer som också grät, och efter att ha stått där i några minuter och inte velat släppa taget om staketet så backade vi och ställde oss längre bak. Gruppkramades och grät och grät och grät. Kramade alla och bara stod där och grät tillsammans jättelänge. Smsade mamma och pappa och skrev ’nu är det slut, vi gråter’ och det var så hemskt, kändes så tomt. Efter en stund gick vi armkrok därifrån, jag höll i Jennifer och Rosa och vi gick där jättelångsamt och blev stirrade på och skrattade åt när vi gick där i en stor gråtande klump. Ville inte gå ut därifrån, kändes som det definitiva slutet att lämna Gröna Lund, lämna sista konsertstället någonsin, och jag ville inte att det skulle ta slut. Minns att jag gick där och tårarna rann längs kinderna och jag tittade överallt och försökte ta in allting för att minnas det för alltid, minns ljudet av alla som grät, hur de skrek. Vi gick ut ifrån Gröna Lund tillslut, minns allas blickar på oss när vi gick därifrån, armkrok och gråtandes. Vi gick till baksidan där vi hade bestämt att vi skulle träffas efter konserten för att trösta varandra. Jag hade inga tårar kvar och jag kände mig så tom så jag satt mest där och var tyst. Såg på när alla andra satt och grät och skrek och det var så sjukt, helt galet. Cilla kom och tröstade oss, hon började prata om vilka tråkiga människor vi skulle vara utan The Ark, och vilken tur det var att våra personligheter har fått blomstra och att vi blivit de här färgsprakande personerna, och det var så sant. Är så tacksam för Ark, för allt de gjort och för hur de hjälpt mig och gjort mig till den jag är. Är så glad och tacksam över allt det här, över allt jag fått vara med om, alla minnena, alla resorna, alla människorna jag träffat och lärt känna. Är så glad att jag fått vara med om allt det här. Är så glad för de här fyra och ett halvt åren, och jag vill inte ens tänka på vem jag skulle vart om det inte vore för Ark. Kramades och tröstade, blev tröstad och blev så glad när alla sa att det inte var slut, att vi skulle fortsätta träffas och när Sara sa att nu när vi är så stora och myndiga kan ju vi gå ut och dricka cider tillsammans, haha. Men allt var så fint och jag var ganska glad ändå, trots omständigheterna liksom, var tacksam och glad för de här fina dagarna, för att slutet ändå blev så himla, himla bra.

Efter två timmar eller nåt sånt och efter att ha hämtat våra grejer på Cillas och Nadjas hotellrum så åkte vi spårvagn in till centralen tillsammans med Elise, Ida och Linnea, blev ändrade planer så vi skulle sova hos Linneas syster i Flemingsberg istället. Var så äckligt trött och alldeles söndergråten och sliten, men efter att ha lämnat Rosa på läskiga T-centralen och efter en flummig pendeltågstur var vi äntligen framme i iskalla Flemingsberg. Jag och Jejje var alldeles för trötta och helt galet flummiga, gick och sa Attans hela vägen hem och skrattade så vi dog (var så trötta så vi sköt väl bara undan tanken på att det var slut nu antar jag). Minns inte vad vi skrattade åt mer, men det var kul i alla fall. Var skönt att skratta lite efter att ha gråtit konstant i typ tre timmar. Efter världens hemskaste backe var vi äntligen framme, gjorde oss i ordning jättesnabbt och sov ännu en natt på liggunderlag, men det var ok för denna gången var det i alla fall inomhus, haha. Sov gott, men vaknade av att Jejje snodde kudden, heh.

Lördagen började med att jag vaknade med världens tomhetskänsla i magen, min första tanke var att det var slut, var som att bli stabbad i magen och jag blev sjukt opepp på att åka hem. Var ganska opepp på allt men efter att ha ätit frukost och tagit på sig samma äckliga kläder igen gick vi till pendeltågsstationen där vi sa hejdå till Elise, Ida, Linnea och Lisa, och så åkte vi tåg till centralen. Var trötta och slitna och packningen vägde hundra kilo. Snurrade runt på centralen innan vi hittade ner till tågspåren, gick och köpte tidningar och dog åt att det var två fina uppslag i Aftonbladet med massa fina bilder och massa sorglig text. Satte oss och läste på en bänk och efter en stund kom Rebecka och hennes familj dit. Vi pratade en stund och sen gick vi till Pressbyrån och köpte Pringles och sedan letade vi upp vårt tåg, var ett dubbeltåg så vi tog soffan i hörnet på övervåningen. Var skönt att inte behöva oroa sig för att bli bortkörd eftersom vi inte hade platsbiljetter. Resan hem tog hundra år, och vi försökte skriva svenskan, läste, åt chips, skrattade, pratade, var opepp, tog kort och Jejje målade på sin tygpåse. Pratade om hur sjukt det var att det var slut, och jag kom gång på gång på mig själv med att tänka ’nästa gång’ och jag blev lika chockad varje gång jag insåg att det inte kommer en nästa gång, att det är slut. Att de där nio månaderna innan slutet är över. Det regnade i Göteborg och vi dog av opepp när vi klev av tåget och hoppade på spårvagnen till Kortedala. Kunde bara tänka på hur grå och tråkig vardagen kändes jämfört med Ark och jämfört med allt runtomkring Ark, typ som under handbollen på onsdagmorgon, att vardagen bara är en droppe i havet jämfört med The Ark. Kom i alla fall hem till slut, sa hejdå och gick hem och packade upp. Tillbaka till vardagen, hemma efter sista arkkonserten någonsin. Tomt.

Torsdagen började med att vi var i skolan som vanligt, åkte hem tidigare ifrån grafen och åkte hem och packade. Var nervös och åkte hemifrån runt sju. Mötte Jejje på centralen, hoppade på bussen (efter att en gubbe frågat vart vi skulle och pekat på fel buss) och tryckte in all vår packning framför våra säten så att vi knappt fick plats med benen, haha. Åkte runt kvart i åtta och skrattade, pratade, lyssnade på musik, åt godis, trummade på benen och försökte hitta ett bekvämt sätt att ligga på (har nu konstaterat att det inte finns något) och det slutade med att Jejje la sig på sin banan (som jag tryckt ner i mitt liggunderlag) så hon fick banan på tröjan, haha. Runt typ tio började det spöregna ute och vi blev jätteopepp, blev ännu mer opepp när Jejje råkade spilla ut min festis över hela min tröja och min mobil (haha) men det gick över snabbt och runt kvart i elva hoppade vi av bussen i Helsingborg. Gick dit i mörkret och hittade Linda, Linnea och Katarina där. Fick nummer fyra och fem, pratade lite och sen la vi oss och sov. Vaknade igen runt tolv av att Pat, Jenny, Linn och Chloe kom dit med bil och strax efter kom folk springandes ifrån centralen (var typ femton pers som hade åkt med samma tåg ifrån Lund) och allt var kaos en liten stund. Somnade om och sov rätt bekvämt, men frös som en idiot och vaknade några gånger av taxibilar, gatusoparbil, ljud från Stena Line-terminalen och av de femtio fiskmåsarna som satt och skrek på parkeringen.

Vaknade på riktigt runt sex-sju nån gång (var jättechockad över att jag faktiskt lyckats sova nästan sex timmar) och gick på toa på McD där vi mötte Rebecka, Ellie och Emilia. Min tidsuppfattning var helt knas och förstörd, var så förvirrande att vakna utomhus på en trottoar (var ju första gången vi köade natt på riktigt). Efter det gjorde vi inte så mycket, åt godis och kanelgifflar och pratade lite med folk. Halvsov och vaknade igen av att TV4 och tidningen var där och intervjuade folk. Satt i bakgrunden och var helt slitna och trötta, haha. Tiden gick och nån gång mitt på dagen (min tidsuppfattning??) gick vi runt lite på stan och köpte födelsedagspresenter och McD-mat. Åt, pratade mer med folk, halvsov och sånt. Gick och satte oss på en staty och gjorde läxor en stund och vid tre gick vi till centralen och mötte Rosa. Vi gick och checkade in på vandrarhemmet, lämnade packning och gjorde oss i ordning. Gick tillbaka till kön, Rosa fick nummer 30-nånting (inte illa för att vara vid tre på eftermiddagen och Arks näst sista spelning) och sen gick vi och köpte frukt/bröd i världens konstigaste affär (överdriver inte ens, de hade soffor i en trappa så man kunde sitta och äta där?). Gick tillbaka till kön igen, åt och lyssnade på soundchecket (Radical <3) och nån gång vid typ fem-sex började folk bråka och allting blev kaos. Var sjukt nervös och ställde upp oss i kön runt sex. Pratade och folk bråkade ännu mer, var äckligt nervös och ledsen och besviken och ville bara börja gråta eller gå därifrån. (Ville typ äta upp plakatet så nervös jag var, haha.) Runt sju var det insläpp, var ett lugnt och ganska långsamt insläpp eftersom man skulle visa leg om man var över arton och så, så det var bra. Gick in och andades ut av lättnad när jag ställde mig bredvid Jejje nästan i mitten. Vi fick de platserna vi förtjänade och det var så skönt att äntligen stå där vid den sjukt lilla scenen utan kravallstaket. Folk fortsatte bråka när de kommit in och efter typ fem minuter var det så trångt så jag höll på att dö eller nåt, stod där i två timmar och Jejje och Pat hatade mina höfter, haha. La våra väskor och kameror på scenen och det var världens projekt att få av sig sina tröjor, kunde ju inte backa för att få av sig dem, utan var tvungen att hela tiden stå kvar med axlarna och höfterna för att inte bli utknödd och hamna på andra raden. Halvgrät redan innan konserten hade börjat, men blev mer och mer pepp ju längre tiden gick. Var nyfikna och tog kort på setlisten, dog lite åt Hygiene squad, Radical och Dysfunk, MH <3

Ark var försenade som vanligt och strax efter nio började det åska och de gick på scenen i SOTA-kläderna <3 var inget skynke och det var jättekonstigt att se dem gå på. Blev glad, men kunde inte filma eller fota utan var tvungen att hålla i mig i räcket/högtalaren för att behålla min plats. Blev ännu trängre och jag trodde seriöst jag skulle dö (fast värst var det under Tell me this night, man hör på videoklippet när jag typ ”AAAAJ” och Jejje upprepar typ hundra gånger ”IN MED HÖFTERNA IN MED HÖFTERNA”). De var sjukt fina som vanligt och Martin kollade hela tiden, var så udda när man stod så nära och typ kollade upp i deras näsor när de stod precis framför en. (Tecken på att det var sjukt nära: Ola höll på att slå oss med vingarna i huvudet när han skulle vända på sig, fick ducka haha. Lasse höll på att slänga basen i huvudet på oss. Ola typ piskade Jejje med fransarna på den vita jackan. De höll på att trampa på våra kameror som stod på scenen hela tiden, haha. Gick inte att fota och det enda som kom med på videoklippen var deras skrev HAHA. Tog på fjädrarna på vingarna och Jejje stod och petade med en tråd på fransjackan, hahaha.) De spelade massa fina låtar, Hygiene squad (blev sjukt glad, har saknat den så himla mycket), Radical, Deliver, Dysfunk (blev glaaaaaaad och försökte ringa pappa, men kom tydligen bara till telefonsvararen), Solitude, Trust is shareware (äntligen!), och en bit/annan version av The glad yeah och The red cap! Det var massa fina mellansnack (regnbågsbarn och arkdiggande föräldrar, att låten är dedikerad nästa generation arkfans inför Father of a son, och att de alltid gjort allt och alltid till hundra procent, om vi var två meter långa skulle vi sträcka ut oss till vår fulla längd, skruva upp volymen på instrumenten, om jag kunde gå ner i spagat skulle jag göra det, och det finaste innan ITAFTRS, att de var så stolta och tacksamma för oss, allt de fått vara med om och all kärlek vi visat <3, och så allt om att det här var den sista intima spelningen, den sista riktiga, och att det skulle bli den längsta någonsin, och att alla som inte kände igen de udda låtarna måste förstå att de var för oss, för att det var sista gången, och så att de bara kommer spela de största hitsen på Grönan). Fick vatten av bandet, för det fanns ju inget dike och Lill-Martin vägrade ge oss vatten innan konserten, och vi stod och viftade med plakatet för att det var så varmt under hela konserten. Var så varm och trött och slut och illamående, och hade så himla ont på slutet av konserten så jag kunde inte skrika, sjunga eller hoppa (fast jag hoppade asmycket en stund när det inte var lika trångt på första raden längre) så som jag ville på slutet. Nån gång i slutet av konserten skulle Jepson dela ut plektrum och jag hängde över staketet och sträckte ut handen mot honom, och så såg han mig rakt i ögonen, log och tryckte ner plektrumet i min hand, blev så himla himla glad, behövde verkligen det. Jag grät som ett svin under hela ITAFTRS, Ola tog upp vårat plakat och jag blev glad och stolt haha. Grät ännu mer under Apocalypse och när Ola sa att nu är det bara en vecka kvar, stod och grät och kunde inte sjunga, inte hoppa, inte nånting, fingrarna domnade bort och jag var så himla, himla ledsen. Var så på riktigt, kändes verkligen att det var sista gången innan Grönan, sista riktiga spelningen. Försökte verkligen ta vara på det, och jag lyckades, är så himla glad och lycklig och det blev ett så himla bra slut på allting (för faktiskt känns Tivoli mer som det riktiga slutet, och Grönan bara som det officiella slutet, och jag är så glad att mitt slut blev såhär bra).

Efteråt gick Rosa fram till oss och vi väntade lite för att se ifall Martin skulle ge setlists, men han vägrade göra det, så vi gick till Vinylbaren där efterfesten skulle vara istället. Köpte asdyr Pepsi och så satt vi där en stund tills vi började undra vart alla andra var och smsade Pat, som skrek att alla var på baksidan med Arkiii. Gick dit och pratade med Sylle, sa ’jag hörde att du tyckte om vårt plakat på Liseberg’ och så frågade han vilket det var och jag berättade att det var det med hålen, och så sa han att han hade skrattat jättemycket åt det och att det var genialiskt och väldigt professionellt med Jens glasögon och klaviaturen, hahah. Blev glad. Sen pratade vi lite till om kvällens konsert och han frågade hur det var, sa att vi tyckte det var asbra och att de spelade sjukt bra låtar. Efter en stund skulle han gå till Vinylbaren för att förbereda inför efterfesten, så vi sa hejdå och efter en stund gick vi också dit. Var nåt strul när vi skulle in, för jag och Jejje hade inte fått nån stämpel vid insläppet, men vi fick en och allting löste sig, så vi gick in, gick till garderoben där vi träffade på en denna gången sjukt förvirrad Sylle som letade efter nånting, och så hämtade Rosa ut sin jacka och vi gick och satte oss i Vinylbaren igen. Väntade och mer och mer folk dök upp, satt mittemot några killar, varav en hela tiden envisades med att prata med mig, men jag hörde ingenting för 1. de spelade ashög musik och 2. han snackade skånska, haha. Han såg typ ledsen ut när jag sa att jag inte förstod nåt och så gav han upp efter en stund, hehh. Vi var trötta, så vi satt mest bara där och lyssnade och såg på medan alla dansade och sånt (vi dansade inte som vanligt). Pratade (eller ah, försökte i alla fall haha) och satt där och var trötta, men det var kul och så. En random kille som såg ut typ som Timbuktu gick fram till mig när jag väntade på Jejje utanför toaletten och började fråga när jag var född och sånt, och sen sa han ’det var synd, för jag dras bara till oturstanter’, haha? När vi gick tillbaka till bordet för att sätta oss frågade den pratglada skånska killen ifall vi hade fuskat oss in, och jag sa att nej, vi är faktiskt arton, och han bara skrattade och trodde inte på mig, hm. Efter en stund gick vi ut på uteserveringen, tänkte prata med folk och kanske Martin (men han dissade oss bara, haha), men jag fick inte ta ut min Pepsi dit så jag fick hetsdricka och slänga halva drickan, och sen när jag väl gick ut ville ordningsvakten se mitt leg igen, så jag visade det och han skrattade och sa ’åhfan, det trodde jag inte’ (åh tack, tack för att du säger till mig att jag ser ut som typ elva). I alla fall så satt vi där en stund och knödde på en fåtölj bredvid Pat, Jenny och Linda. Gick in efter en stund igen och så såg vi på medan alla andra dansade. Satt på kungaplatserna (hahah) och så kom en hårdrockare som såg ut som Slash fram till oss och frågade varför vi var så ledsna och så blev han pissed på mig när jag inte förstod vad han sa, och sen bjöd han upp Rosa och de gick och dansade en stund. Jag och Jejje var de enda som inte dansade, hm. Hampus hade öppnat fönstret också, så några av de som är under arton fick klättra in och vara med och dansa under den sista halvtimmen typ (som var helt kaos, alla dansade, Martin försökte få upp oss, folk lekte med Jens glasögon, glas vältes och det var öl och cider och skit överallt i hela lokalen, och folk dansade på borden så de gungade och folk låg och hånglade i sofforna). Var en kul efterfest, ångrar mig lite i efterhand att jag inte följde mitt hjärta och var med och dansade, för även om jag inte kan dansa hade det säkert vart kul, men jaja, typiskt mig-sak att göra, oejwinwfue. Runt halv fyra eller nåt var efterfesten slut i alla fall och vi gick till backstageutgången, hoppades på att Ola (som var ledsen och hade suttit för sig själv och blivit full?) eller nån skulle komma ut så vi kunde få pratat med nån mer. Gick därifrån och väntade på framsidan istället, Martin, Jens och Sylle kom ut men det var så sjukt mycket folk där som typ omringade dem så vi pratade aldrig med dem, och Martin var full (slog mig med sin väska när han vinglade där ifrån), så det var nog bra kanske, haha. När vi sagt hejdå och skulle gå därifrån gick vi bredvid Jens fast med några meter emellan och han sa hej och skrattade och sen sa vi hej tillbaka och började skratta ännu mer och det var jätteudda, haha. Mötte Sara, Nadja och Cilla och gick med de till deras hotell som låg på vägen till vårt vandrarhem. Var så sjukt trött så jag var på väg att somna/få overklighetskänslor hela tiden så jag fick typ dra tillbaka mig till verkligheten och hålla mig vaken genom att tänka saker som ’jag står på en trottoar’, ’där är Jennifer’, ’jag är i Helsingborg’, ’där är en cykel’, hahaha. Kom fram till vandrarhemmet runt fyra nånting tror jag, gjorde oss i ordning och gick och la oss, var så sjukt härligt att få sova i en säng, var jättehärligt och jag var glad och lycklig och somnade på typ en minut.

Morgonen efter vaknade jag efter typ tre och en halv-fyra timmars sömn av att folk smällde i dörrar, skrek på skånska och skrattade i typ 800000 decibel och jag var paranoid och trodde vi hade försovit oss, så jag kunde inte somna om utan låg bara kvar och hade ont överallt och kände mig halvsjuk. Vi gick upp vid nio, gjorde oss i ordning och sen gick vi och åt frukostbuffé. Pratade med några översociala tanter, varav en spillde ut allt sitt kaffe över sig (haha) lite senare. Gick tillbaka till rummet, gjorde oss i ordning, packade och segade oss och checkade ut nån gång vid elva. Gick på stan med våra svinigt tunga väskor, letade efter en skivaffär och vid kvart över elva gick vi till centralen och letade upp spåret som Rosas tåg skulle gå ifrån. Läste tidningen, pratade och sa hejdå och så åkte jag och Jejje upp igen och hittade Sara, Nadja, Linn, Linnea och Katarina. Pratade en stund och sen dök Lasse upp, gick och sa hej och han stod med en plastpåse i handen som han snurrade på hela tiden och så påminde han oss om att ’nu är det bara en spelning kvar’. Skulle precis följa med honom ut för han ville slå sig ner på en bänk eller nåt(?) när Sylle dök upp och de gjorde en asrolig grej vid en glasvägg, och så sa vi hejdå för de skulle gå och äta istället. Vi slog oss ner på golvet igen och pratade en stund om Gävle (måste kolla upp det, hm) och sen följde vi med Linn och Nadja ner till spåren. Rebecka och Ellie kom dit och så kramades vi och sa hejdå och vi ses på fredag, och sen åkte vi upp och stressade till våran buss (som ändå var sen). Bussen stank kattpiss/mögelost/scenkläder och vi pratade, åt godis, lyssnade på musik och sånt, och runt halv fyra var vi framme i Göteborg. Sa hejdå till Jejje, och jag följde med Rebecka till pressbyrån och sen sa vi hejdå och hon hoppade på tåget och jag gick och hoppade på en proppfull och asvarm spårvagn och åkte hem till Kortedala.