letthelightsexplode

Onsdagen började med skola, hade handboll på idrotten, blev kallad handlingsförlamad och allt jag kunde tänka på var hur kön utanför Gröna Lund blev längre och längre, och att vi inte skulle vara där förrän vid tre dagen efter. Höll på att gå under av nervositet och någon gång på bambarasten började vi kolla tåg och bussar, och till och med flyg, för att ta oss till Stockholm så snart som möjligt. Hade panik, tänkte att det var omöjligt och tänkte på att jag redan lånat hundratusen kronor av mina föräldrar, men till slut bestämde vi oss ändå för att det fick vara värt det, och så köpte vi nya tågbiljetter till Stockholm så att vi skulle vara framme redan samma natt. Allting kändes lite, lite lugnare, och efter skolan stresspackade jag för att hinna köpa kinamat och träffa Linnea och Daniella en stund innan vi skulle åka, det var kul, och jag var jättelycklig och hyper och glad för att allting löst sig så bra. Vid åtta åkte vi hemifrån, pappa körde och vi blev avsläppta vid centralen där vi hämtade ut våra tågbiljetter och hoppade på tåget. Hade X2000 och platsbiljetter, så det var skönt, fast vi fick fråga en kille om han ville byta plats med oss för att kunna sitta bredvid varandra, han sa ja så allting löste sig där med. Vi åt godis, läste, pratade, fick lock för öronen, var nervösa och det kändes som att tåget smög fram, men runt tolv var vi äntligen framme. Vi stressade upp för en rulltrappa (’vad fort den går!’) efter att ha fått vägbeskrivning av Elise, höll på att bli överkörda av en motorcykel och tre polisbilar, men vi hann i alla fall med spårvagnen. Killen på spårvagnen var översocial och frågade oss massor, och jag förstod inte att man skulle visa biljetterna när han helt plötsligt frågade om vi hade några, och så gick han iväg och skrattade åt mig, haha. Han skulle måla en karta över hur man gick till Skansens toaletter för han trodde att de på hotellet skulle bli ganska pissed ifall vi gick på toa där i två dagar, men han var dålig på att måla så det slutade med ’tvåhundra meter åt höger’. Följde efter några Daniel Adams-Ray fans som var på samma spårvagn, och efter att ha vart sjukt förvirrade en stund fick vi nummer 19 och 20. La oss och sov i ett hörn vid Gröna Lunds stora entré, sov sjukt obekvämt och vaknade av att jag frös så jag skakade flera gånger. Vaknade av sopbilen, folk, fåglar och en lyftkran också, men sov ändå bättre än i Helsingborg.

Torsdagen började med att vi vaknade vid typ halv sju, Jejje var kissenödig (såklart, haha) så vi gick på toa och efter nån timme kom Elise och Ida dit, efter att ha åkt nattåg ifrån Norrland. Vi pratade, de åt frukost och runt nio fick vi låna SL-kort av de snälla Danielfansen, och så tog vi Djurgårdsfärjan över till Coop i Gamla stan där vi handlade mat och godis och sånt eftersom det inte fanns nån vettig mataffär i närheten av kön. Köpte frukost och åkte tillbaka till kön där vi satte oss i solen och åt. Flyttade till baksidan och mitt i flytten ringde Rebecka och ville prata med Anji, haha. Vi satte oss vid Pat och Malin på den mysiga bakgatan, var soligt och fint och mysigt. Satt och spelade kort en stund, spelade Hej knekt och Bubblan och Malin och Pat försvann för att gå och leta hål i deras luftmadrass. Åt chips, pratade, vilade och efter en stund flyttade vi längre bort i kön och satte oss under taket istället. Chloe kom vid typ två (tidsuppfattning?) och slog sig ner bredvid oss. Pratade och målade plakat tror jag, gjorde Tack för peppen på ena sidan (stod Tack peppen för först, haha) och Förklara Interlude på andra sidan, och efter en stund kom vi på något sätt på att vi skulle skriva Attans (med handrörelsen!) på baksidan av Interlude ifall de inte kom ihåg eller ville berätta eller något, och sen satt vi och skämtade om Attans hela kvällen (och dagen efter), haha. Runt fem eller nåt kom Linnea dit, och vi (minus Chloe) gick och åt på Hamburger-stället, åt kebabtallrik med dill (!) i såsen och vi skrattade oss igenom hela måltiden, haha, var så sjukt kul. Attans, Arkquotes och… ja, minns inte, men det var askul. Minns att vi gjorde massa fula miner och jag låtsas stabbade Elise i armen? Var flummiga och glada i alla fall! Efter det minns jag inte vad vi gjorde, gick väl tillbaka till kön och satt där. Minns att vi gick till den svindyra kiosken och köpte godis senare, pratade med den översociala killen där och nån gång efter det åt vi kladdkaka i kön. Var mysigt, fast det duggregnade och var kallt. Efter det gick Elise, Chloe (fick Eniro-stalka hennes morfar (?) först, hihi) och några andra in på Gröna Lund och jag, Jejje, Ida och Linnea satt kvar. Nån gång här tror jag vi pratade med Sara som frågade ’Fryser du inte?’ (jag satt bara med munkjacka och inte i sovsäcken) och jag svarade ’Jo, men jag härdar så jag inte fryser så mycket inatt’, hahaha smart. Sen så minns jag inte så mycket, minns inte ordningen på allt, men på kvällen kom ialf Rebecka och Ellie dit och vi sa hej och så. En ordningsvakt ifrån Gröna Lund kom dit och berättade hur viktigt det var att vi slängde vårt skräp efter oss eftersom det var mycket råttor i området och vi fick lite panik över det och var helt paranoida hela kvällen sen, heh. Efter att Chloe och Elise kommit tillbaka ifrån Gröna Lund (och vi gått på toa på hotellet typ tusen gånger?) så började folk flytta till framsidan och stora entrén. Jag, Jejje, Chloe och några andra var för lata för att flytta oss, plus att det var så mysigt där vi var, så vi bestämde oss för att stanna kvar och sova där vi satt, trots råttorna och att vi typ skulle drunkna ifall det började regna eftersom marken gick neråt mot kullerstenarna där vi sov. Var svinigt kallt så vi la oss i sovsäckarna och pratade minnen en stund, pratade om 2007, Moto boy, Köpenhamn 07, gamla fans, hur pinsam man var i början (i alla fall jag, eeehh), forumet, fanficar och sånt, var kul och sjukt mysigt. Vi låg helt nerbäddade bland filtar och väskor och tröjor, fast jag frös ändå (ÖB-sovsäck, hm). Strax innan tolv somnade vi och när vi vaknade igen var det…

… fredagen den 16 september. Dagen som aldrig skulle komma, dagen som inte skulle få finnas. Det var så surrealistiskt att se datumet på mobilen, kunde inte låta bli att skratta åt hur konstigt allting var, och jag glömde gång på gång av att jag var i Stockholm och köade till sista Arkkonserten någonsin. Kom på mig själv hela tiden med att tänka ’nästa gång’ hela tiden. Kunde inte förstå att den dagen som kommit närmre och närmre under nio månader tillslut var här, att den dagen man drömt mardrömmar om och önskade skulle försvinna ifrån kalendern var här. Kunde inte förstå det, och det var nog därför jag var så lugn som jag var ändå, kunde till och med äta, och jag var inte så nervös för insläppet och för kvällen som jag borde varit. Jag minns inte ordningen på vad vi gjorde under dagen, och alla minnena har flytit ihop typ, men jag minns att vi typ… åt, att Chloe åkte till Gamla stan och att jag och Jejje gick och åt på det äckliga Hamburger-stället igen, där vi delade på en Chicken nuggets-tallrik och satt och pratade om hur sjukt det var att det faktiskt var den sextonde. Satt och pratade ganska länge, och när vi kände oss för nervösa för att sitta kvar gick vi tillbaka till kön för att ta vara på dagen. Satt och pratade med folk och nån gång (innan vi åt tror jag) kom Rosa och hennes syster dit, var kul att träffas igen. Någon som Linnea kände kom dit en stund, hon hade en Metro med sig där det stod om Ark och konserten ikväll, Elise läste högt och jag började gråta. Det blev så verkligt när det stod ’ikväll’, och typ ’kvällens avskedskonsert’ och sånt, blev påmind och förstod det nog lite mer. Jag och Jejje gick iväg en stund för att leta efter Metro och för att jag inte ville stå och gråta bland alla andra, men vi hittade ingen Metro så vi gick tillbaka efter en stund. Satt mest tysta faktiskt, tittade och försökte ta in allting, försökte förstå vad det var som hände, att det var över 200 pers där som köade och hade könummer, och att vi väntade på sista insläppet och sista konserten nånsin. Nån gång efter det här kom först TT dit och fotade och filmade lite, blev fotade när vi stod och packade om i våra väskor, och en stund senare kom SVT dit och filmade massor. De gick fram till mig och filmade Interlude-plakatet som jag höll i och sen tryckte de upp kameran i ansiktet på mig och så fick jag förklara hur mycket The Ark betytt för mig, och varför jag ville ha en förklaring av Interlude. Dog lite, men det var kul. Fick veta senare att den delen där jag pratar om vad Ark har betytt för mig sändes på TV, hihi. Efter det, runt tolv-ett nånting lämnade vi vår packning på Cillas och Nadjas hotellrum (tack!) och sen vid halv två-två nån gång(tidsuppfattning som sagt) ställde vi upp oss i nummerordning. Bestämde att vi skulle gå in i grupper om tio och tio och ordningsvakten Fredrik var där och pratade med oss. Väntade och väntade och tiden hade aldrig gått så långsamt. Var så nervös och nedstämd och det gjorde inte direkt saken bättre att de skulle ha begravning i kyrkan bredvid och ringde i kyrkklockorna, kändes som typ domedagsklockor och som om de ringde för att insläppet och slutet snart var här. Var så sjukt när alla stod tysta och nervösa och kyrkklockorna bara ringde och ringde, helt surrealistiskt.

Efter att ha pratat och vart nervösa en stund så började de släppa in runt tre nån gång, vi gick i grupper om tio och tio och ställde sedan upp oss i ett led med fem på varje rad. Ingen trängde sig och det var världens bästa insläpp. Vakterna på Grönan tog kort på oss och var chockade över hur bra alla skötte sig. Var fortfarande nervös som ett as inför trapporna, men det kändes lite bättre när jag såg att ingen trängde sig i alla fall. Efter att ha stått där i kanske en halvtimme tog de bort repet framför trapporna och vi gick in på led med tio i varje, vi gick ner för trapporna och ingen sprang. Vi gick fram till scenen, ställde oss på Martins sida först, men så ångrade vi oss och ställde oss på Jepsons sida mellan Patricia och Malin och Elise, Ida och Linnea. Kan inte beskriva känslan när jag satt där med staketet i ryggen, längst fram. Hade gått i nio månader och förväntat mig att hamna på andra raden, så lättnaden när jag satt där var helt sjuk. Var så glad över att insläppet hade funkat, att ingen hade knött sig eller sprungit. Vi satt där en stund staketet, bara försökte ta in allting och förstå att det där insläppet man vart orolig för i nio månader var över. Efter en stund tog Malin fram en gigantisk kartongbit som vi skrev ’Tack för minnena’ på ena sidan på, och ’Vi kan säga bajs’ på andra sidan (för att lätta upp stämningen, haha). Lite senare gick vi och åt, delade på en Cheesburgar-meny och när jag skulle beställa den skulle jag säga ’ingen senap på hamburgaren’, men det blev ’ingen senap på spårvagnen’, dog av skratt och kunde inte andas på hundra år. Tjejen i kassan frågade jätteglatt ’var det inte ni som sov utanför inatt?’ och vi kunde inte andas, så vi svarade bara helt dissigt ’Jo’. Innan stod vi och citerade Vi är The Ark och Jejje frågade ’hur ser mitt hår ut där bak?’ och jag svarade ’långt, rakt och ljust’, sen var det tyst i några sekunder innan vi insåg att det var ju sant, haha. Förutom det så låtsas-åt vi upp våra pengar och massa konstiga saker, skrattade så vi inte kunde andas. När vi kom tillbaka satte vi oss och åt och flummade ännu mer, Jejje sprätte iväg lök på plakatet och vi hade askul åt saker jag inte minns, hm. Fick rosa fina pappersband av Patricia som man skulle skriva namn och telefonnummer på ifall man tappades bort, haha. Efter en stund började folk få panik och alla ställde sig upp, men jag blev fast nere på marken för jag hade tusen saker i händerna så jag klämdes ihjäl typ, mysigt. När jag väl hade kommit upp började vi packa om och lägga ner våra grejer i väskorna och sedan stod vi där i nån timme. Det började bli mörkt och SR var där och spelade in när vi sjöng Calleth och så, samlade material till när de skulle sända konserten på P1. Strax innan åtta kom en kille ut på scenen och pratade om säkerhet, och efter typ tio minuter kom han tillbaka och presenterade The Ark. Var pepp och förväntansfull, orkade inte vara ledsen så jag tänkte bara ’nu kör vi’.

Tio över åtta började det åska och efter nån minut föll skynket. Var glad och skrek och sjöng med en gång, stod bara och log hela tiden och försökte skjuta bort tanken på att det var sista gången. Fotade som ett svin eftersom jag hade systemkameran med mig, blev fina bilder. De spelade de vanliga låtarna typ, var fint och så, och blev extra glad när de spelade Disease, Laurel Wreath och Trust is shareware igen! Under Laurel Wreath kom två killar ut på scenen och spelade typ… tamburin och så, heh? Visade sig i alla fall att det var The Arks gamla trummisar, och Ola sa nånting om att för första gången i världshistorien stod alla som nånsin vart permanenta medlemmar i The Ark på samma scen samtidigt, var fint. Blev så glad när Jepson satte sig ner och började greja med sin effektpedal eller var det nu var, och lamporna blev röda, förstod med en gång. Och det var lika kul som på Tivoli att sjunga med i Trust, blir så glad av den låten. De spelade Stay with me, och jag grät inte, var bara glad och sånt, skrattade åt Pat och Ellie när de vände sig om och stod med ryggen emot scenen och kollade uppochner typ (bra beskrivning?). Ola hade massa fina mellansnack, och varje gång han nämnde nånting om sista konserten eller sista gången så bröt alla ihop och började gråta. Värst var det under It takes a fool, då började jag också gråta och så stod jag där och skak/hulk-grät när han pratade om hur deras dröm var att göra skillnad och peppa folk till att våga vara dem de innerst inne är, det var så sant allt det han sa. Fortsatte gråta när de började spela Apocalypse (med extraversen och No end, så fint) efteråt, stod och skakgrät då med och mina fingrar domnade bort. Var så hemskt att höra hur alla runt omkring mig stod och snyftade och skrek och grät, och det var så fint när alla tog varandras händer som vi gjorde under It takes a fool också. Kände mig så inne i allt och jag var så glad och tacksam över att jag fick vara en del av allt det här. Ola hade mascararänder på kinderna under hela konserten och man såg på alla hur nedstämda de var, det var svårt att se ifall de grät eller inte, men man såg på hela deras kroppsspråk och deras blickar att det var jobbigt för dem också. Under låtönskar-delen spelade de Echo chamber som vanligt, och vi höll uppe vårt Interlude-plakat och hade precis gett upp hoppet om en förklaring när Ola började prata om när de stod på samma scen några veckor tidigare och han halkade till med foten, och så började han prata om bönen/dikten i The Lamb (Lord, now make me ready, to walk against the tide, hold my head up steady, and may my foot not slide) och så sa han att samma bön dök upp några år senare i låten Interlude, och vi slet upp plakatet och så stod vi där och dog och skrattade, var så fint, och alla runt omkring var också jätteglada. Hela konserten var jättefin och jättebra och jag var så glad och nöjd med att jag hade skrikit och sjungt och hoppat så högt och mycket jag kunde under hela konserten och verkligen tagit vara på allt. Under One of us sjöng Ola Queen’s Who wants to live forever, Sinatra’s My way och Alphaville’s Forever young och det var så sjukt fint när alla sjöng med i Who wants to live forever. Innan Calleth pratade Ola om att imorrn är det vi som ska föra det här vidare, vi ska bilda band, kreera och skapa och föra budskapen vidare, och så stod vi där och skrek 'Vi är The Ark' och jag grät för att det var så fint. När Calleth började bröt alla ihop ännu mer och alla stod böjda över staketet och grät och hulkade och skrek, var så hemskt och sorgligt och det kändes som att hjärtat slets ut och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Gjorde så ont när Ola sa att ’efter ikväll kommer vi inte tillbaka ifall ni ropar, men musiken gör det’ (nåt sånt?) och allsången var inte ens i närheten så stark som den brukar vara. Det var så sjukt att man stod där och hörde sista, sista Arklåten live nånsin, sista Calleth nånsin, det man vetat skulle komma i nio månader. Och att man visste att det skulle vara slut om bara några minuter. I slutet på Calleth hade de vitt konfetti och det var så underbart när man kollade upp på himlen och det var konfetti överallt. Kommer ihåg när vi skulle dricka vatten på slutet och säkerhetsvakten som gav det till oss sa nånting om papper i vattnet och så stod vi där och störtgrät och plockade papper i glasen, började skratta för att det var så galet, för att allt var så himla konstigt. Efter Calleth och efter att Ola julat och Sylle gjort det vanliga hoppet, så stod de bara där på scenen hand i hand och bugade och bara stod och kollade på oss. De dröjde sig kvar rätt länge, syntes att de inte ville gå därifrån, men när de tillslut gjorde det bröt alla ihop totalt och stod gråtandes och hängandes över staketet. När alla stod där och kramades och dog så gick de ut på scen en gång till. Var så hemskt och det gjorde bara att alla började gråta ännu mer, och folk skrek nej och skrek ut sin ångest när de efter att ha stått och kollat i nån minut vinkade och gick av scenen, för sista gången nånsin.

Jezzy skrek ’nu finns de inte längre’ och det gjorde så ont i hjärtat. Stod kvar med handen på staketet och så började de spela Perfect day och så stod jag där och grät och kollade på när alla andra dog och grät lika mycket som jag. Kramade Jennifer som också grät, och efter att ha stått där i några minuter och inte velat släppa taget om staketet så backade vi och ställde oss längre bak. Gruppkramades och grät och grät och grät. Kramade alla och bara stod där och grät tillsammans jättelänge. Smsade mamma och pappa och skrev ’nu är det slut, vi gråter’ och det var så hemskt, kändes så tomt. Efter en stund gick vi armkrok därifrån, jag höll i Jennifer och Rosa och vi gick där jättelångsamt och blev stirrade på och skrattade åt när vi gick där i en stor gråtande klump. Ville inte gå ut därifrån, kändes som det definitiva slutet att lämna Gröna Lund, lämna sista konsertstället någonsin, och jag ville inte att det skulle ta slut. Minns att jag gick där och tårarna rann längs kinderna och jag tittade överallt och försökte ta in allting för att minnas det för alltid, minns ljudet av alla som grät, hur de skrek. Vi gick ut ifrån Gröna Lund tillslut, minns allas blickar på oss när vi gick därifrån, armkrok och gråtandes. Vi gick till baksidan där vi hade bestämt att vi skulle träffas efter konserten för att trösta varandra. Jag hade inga tårar kvar och jag kände mig så tom så jag satt mest där och var tyst. Såg på när alla andra satt och grät och skrek och det var så sjukt, helt galet. Cilla kom och tröstade oss, hon började prata om vilka tråkiga människor vi skulle vara utan The Ark, och vilken tur det var att våra personligheter har fått blomstra och att vi blivit de här färgsprakande personerna, och det var så sant. Är så tacksam för Ark, för allt de gjort och för hur de hjälpt mig och gjort mig till den jag är. Är så glad och tacksam över allt det här, över allt jag fått vara med om, alla minnena, alla resorna, alla människorna jag träffat och lärt känna. Är så glad att jag fått vara med om allt det här. Är så glad för de här fyra och ett halvt åren, och jag vill inte ens tänka på vem jag skulle vart om det inte vore för Ark. Kramades och tröstade, blev tröstad och blev så glad när alla sa att det inte var slut, att vi skulle fortsätta träffas och när Sara sa att nu när vi är så stora och myndiga kan ju vi gå ut och dricka cider tillsammans, haha. Men allt var så fint och jag var ganska glad ändå, trots omständigheterna liksom, var tacksam och glad för de här fina dagarna, för att slutet ändå blev så himla, himla bra.

Efter två timmar eller nåt sånt och efter att ha hämtat våra grejer på Cillas och Nadjas hotellrum så åkte vi spårvagn in till centralen tillsammans med Elise, Ida och Linnea, blev ändrade planer så vi skulle sova hos Linneas syster i Flemingsberg istället. Var så äckligt trött och alldeles söndergråten och sliten, men efter att ha lämnat Rosa på läskiga T-centralen och efter en flummig pendeltågstur var vi äntligen framme i iskalla Flemingsberg. Jag och Jejje var alldeles för trötta och helt galet flummiga, gick och sa Attans hela vägen hem och skrattade så vi dog (var så trötta så vi sköt väl bara undan tanken på att det var slut nu antar jag). Minns inte vad vi skrattade åt mer, men det var kul i alla fall. Var skönt att skratta lite efter att ha gråtit konstant i typ tre timmar. Efter världens hemskaste backe var vi äntligen framme, gjorde oss i ordning jättesnabbt och sov ännu en natt på liggunderlag, men det var ok för denna gången var det i alla fall inomhus, haha. Sov gott, men vaknade av att Jejje snodde kudden, heh.

Lördagen började med att jag vaknade med världens tomhetskänsla i magen, min första tanke var att det var slut, var som att bli stabbad i magen och jag blev sjukt opepp på att åka hem. Var ganska opepp på allt men efter att ha ätit frukost och tagit på sig samma äckliga kläder igen gick vi till pendeltågsstationen där vi sa hejdå till Elise, Ida, Linnea och Lisa, och så åkte vi tåg till centralen. Var trötta och slitna och packningen vägde hundra kilo. Snurrade runt på centralen innan vi hittade ner till tågspåren, gick och köpte tidningar och dog åt att det var två fina uppslag i Aftonbladet med massa fina bilder och massa sorglig text. Satte oss och läste på en bänk och efter en stund kom Rebecka och hennes familj dit. Vi pratade en stund och sen gick vi till Pressbyrån och köpte Pringles och sedan letade vi upp vårt tåg, var ett dubbeltåg så vi tog soffan i hörnet på övervåningen. Var skönt att inte behöva oroa sig för att bli bortkörd eftersom vi inte hade platsbiljetter. Resan hem tog hundra år, och vi försökte skriva svenskan, läste, åt chips, skrattade, pratade, var opepp, tog kort och Jejje målade på sin tygpåse. Pratade om hur sjukt det var att det var slut, och jag kom gång på gång på mig själv med att tänka ’nästa gång’ och jag blev lika chockad varje gång jag insåg att det inte kommer en nästa gång, att det är slut. Att de där nio månaderna innan slutet är över. Det regnade i Göteborg och vi dog av opepp när vi klev av tåget och hoppade på spårvagnen till Kortedala. Kunde bara tänka på hur grå och tråkig vardagen kändes jämfört med Ark och jämfört med allt runtomkring Ark, typ som under handbollen på onsdagmorgon, att vardagen bara är en droppe i havet jämfört med The Ark. Kom i alla fall hem till slut, sa hejdå och gick hem och packade upp. Tillbaka till vardagen, hemma efter sista arkkonserten någonsin. Tomt.