Liseberg 25/8 <3




Onsdagen började med att vi började skolan, träffade de nya klassföreståndarna, fick scheman osv. Slutade vid lunch, och efter det åkte jag hem och packade och gjorde mig i ordning. Tog bussen till Jejje vid sex, och sen åkte vi in till centralen och mötte Rebecka. Vi lagade mat, pratade och gjorde inte så mycket, kommenterade på diskussionen om insläppet och kön och det på Facebook, var upprörda och gick och la oss vid halv tio-tio nånting. Minns att jag låg där och kollade upp i taket, tänkte att ’jag kommer aldrig somna’ och två sekunder senare somnade jag. Vaknade av alarmen vid två, var kaos och det lät ashögt. Gick upp, gjorde oss i ordning, laddade mobiler och segade. Gick hemifrån tjugo över tre, hade på mig typ fyra lager med tröjor och det var 18 grader ute, så jag frös inte för en gångs skull. Gick sjukt långsamt och var framme vid Liseberg lite innan fyra, fick nummer 7. Medan de andra sov/pratade skrattade jag och Jejje åt… saker som jag inte minns, och lyssnade på Placebo. Gick förbi lite folk, ’vad söta ni är!’, ’vad roliga ni är!’ och ’det är väl ingen konkurrens direkt?’. Tiden gick och vid typ halv sju-sju kom Patricia, Malin, Jezzy och Ellie och knödde ihop sig på vår filt. Pratade, skrattade och sånt. Gick till Ica runt åtta och dog när jag hittade Skittles och Jelly beans <3 en viss person kom lite senare och alla var rädda utom jag som var superman, haha. Runt halv nio kom Elise dit, vi pratade om saker jag inte minns, haha. Sen spelade vi Hej knekt, fast arkversionen #2 med Pat och Malin, hahah, och efter det gick vi och handlade kyckling och kladdkaka (traditioner!). Så vi åt och… ja, kladdade på våra armar och jag, Jejje och Pat målade dödsrelikmärket och en blixt på våra armar, och så målade jag ett ärr i Pats panna, haha. Minns inte riktigt vad vi gjorde, men vi pratade väl mest, var ganska trött och seg, men det var ok. Pratade och försökte komma överens om hur vi skulle göra med kön, men det blev kaos vid insläppet ändå. Folk bara gick och ingen stannade som vi hade bestämt, och jag fastnade efter Malin i insläppet som hade en gratiskupong som inte funkade, så jag typ klättrade över/under henne för att komma förbi, haha. Typ powerwalkade till scenen, pratade lite med Viktoria och hamnade mellan Jejje och Hanna nästan i mitten, sjukt nöjd. Pat hamnade bredvid Jejje, bredvid henne stod Jezzy och bredvid henne stod Elise. Var paranoid och ville inte lämna min plats först, men sen gick jag, Jejje och Pat iväg för att hämta kartong till vårt awesome plakat som vi skulle göra <3 hamnade vid fiskedammen och fick en kartong av Amanda som var askul, ’är det plakat på gång?’ och lite senare när vi hade sågat hål i den med Jejjes nyckel; ’ni har ju vandaliserat den!’, haha. Vårat plakat var inspirerat av My body wants you, girl-plakatet och hade tre hål i sig för våra huvuden, Pat hade glasögon och var Jens (från början Harry Potter, haha) och Jejjes var Martin (från början Draco) och jag var Jepson (från början Ron, ginger haha <3). Glasögonen gick sönder så vi gick in i kaninbutiken för att fråga om tejp, hon i kassan dog när hon fick se vårt plakat men hon hjälpte oss i alla fall att laga glasögonen. Hade tusen små kartongbitar och Pat gjorde ett keyboard som hon skulle ha till plakatet. Tiden gick och vi köpte mat, åt kladdkaka på kartongbitar, pratade med Linnea och sånt. Var en asbra dag, och tiden gick jättefort trots att vi började köa vid fyra. Vid sju kom våra föräldrar dit, vi lämnade våra väskor till dem och på vägen tillbaka genom folkmassan tappade jag min sko (seriöst, haha?), men jag hämtade den denna gången i alla fall! Typ halv åtta kom Jejjes pappa dit med Ma-ma-ma-Martin-plakatet och vi pekade på en vakt som gick och hämtade det åt oss. Var nervös för en gångs skull, brukar inte vara det, men jag tror jag var det för att det var i Göteborg, för att jag var trött och för att jag visste att efter det här skulle det bara vara två gånger kvar.

 

Strax efter åtta och inte lika försenat som vanligt, började det åska och blixtra bakom skynket. Var pepp och asglad redan från början och stod bara och log jättestort hela tiden. Skynket ramlade ner och vi började hoppa, sjunga och skrika med en gång. Var sjukt mycket fotografer där (två omgångar som sammanlagt var där i FYRTIO minuter, fu) och det förstörde stämningen lite, för de stod i vägen och skymde sikten hela tiden. De spelade de vanliga låtarna, hade de vanliga kläderna och jag blev sjukt glad när jag fick höra Disease igen. När det var dags att önska låtar skrek alla ’Trust’ och så började Ola med sitt ’NO’ och alla suckade och ropade ’inte igen’, haha. Hatar att de aldrig kan spela Trust, hade blivit så sjukt glad ifall de hade gjort det. Lasses bas krånglade och den var typ tyst under PFTW. Dansa nu-delen på One of us var underbar som vanligt, och jag gjorde alla rörelserna till PFTW och LYBD, var askul att se vakternas reaktioner när alla stod och viftade och höll på, haha. Vi hade uppe vårt plakat två gånger, minns inte när första gången, men jag höll på att dö av skratt och det var så sjukt kul. Alla skrattade och såg det, och vi var glada. Andra gången vi tog upp det var under TWK och då fick jag ögonkontakt och en blink av Jepson, haha dog. Tog upp Ma-ma-ma-Martin också och Martin blev glad som vanligt, whee! Grät som ett svin under hela ITAFTRS (som vi också höll upp vårt Let your heart decide-plakat under, men som Ola dissade), Apocalypse och Calleth. Grät och grät och grät och var så ledsen för att det var sista gången i Göteborg och för att det bara var två gånger kvar efteråt, och bara en gång att vara glad över. Grät så mycket att jag inte kunde sjunga eller skrika, stod bara och höll för ansiktet och ville försvinna. Kunde inte sluta gråta efteråt heller, och jag fick tusen kramar av mamma, pappa, Linda och Sara (’vi klarar det här tillsammans’). Var så ledsen och ville inte gå hem, inte träffa Ark, inte gå och lägga mig och inte vara vaken heller. Ville ingenting, bara stod där och var ledsen för allt. Men jag var glad i alla fall att mamma och pappa var där, och för att mamma äntligen fick se The Ark, var fint att höra att de tyckte det var bra, och att de tyckte det hade vart fin stämning och så.

 

Efter en stund gick de andra iväg till toan, vi sprang efter dem för vi ville inte tappa bort dem, och så stod vi där en stund medan alla fixade till sitt söndergråtna smink. Sen gick vi ut ifrån Liseberg och bort mot där Ola kom ut förra året. Satt på en trottoarkant med Elise och Rosa och pratade lite, men var mest trött och ledsen. Sylle kom ut först, frågade Jejje om vi skulle typ ta kort med honom, men hon hade blivit smittad av min opepp och vi gjorde inte det (’så vi ska inte ta vara på det här heller? Lovar att det är sista gången vi träffar dem’). Martin kom gåendes strax efter och jag sa ’vi MÅSTE prata med Martin, annars kommer jag hata mig själv resten av mitt liv’ och så gick jag fram till honom och sa hej typ aggresivt. Pratade i alla fall lite och han skrev på Ma-ma-ma-Martin-plakatet och vårt andra plakat, haha. Minns inte vad han sa om det, men han tyckte om det i alla fall. Gick och pratade med Jepson och han skrev i Jejjes bok och på vårt plakat också, och så frågade han ’vad tycker ni om en sån här bild då?’ och så tryckte han in sitt huvud i hålet där det stod Jepson och vi dog, haha. Tog en bild och en ropade han på Martin och Jens också och så fick jag världens bästa bild, hahaha <3 alla stod och skrattade runt omkring och jag var asglad. Pratade med Jens också, han skrev i Jejjes bok och frågade om det var en deckare, haha. ’Stieg Larsons nya? Stik Larrrsån, Stik Laersson?’, han började bryta på tyska och vi blev helt wtf, haha. Tror det var typ första gången jag pratade med honom och sa nåt mer än typ ’skriv på mitt papper’. Någon gång efter det här gick vi tillbaka till både Martin och Jepson (’jag gör mig kort så blir ni långa!’) och tog bilder med dem, och efter det gick vi och pratade med Ola och tog kort med honom också : D efter det stod vi och lyssnade på när Rebecka och Ellie stod och pratade om Velvet goldmine med honom och Ellie berättade att hon vunnit pris för dokumentären (grattis igen, whee), och sen när Elise började prata om att hitta fjädrar till sina änglavingar, och Ola sa ’då vill du inte veta vad mina nya fjädrar kostade…..’, haha. Gick därifrån en stund senare, var sjukt trött och helt överlycklig och glad. Hade känt sån press innan på att jag måste träffa alla igen innan det är för sent, och jag var så sjukt glad för att vi hade gjort det, och för att vi hade pratat med dem och bett om bilder, och för att allt var så lyckat. För att hela dagen var helt asfin och jättekul, för att konserten var så bra och för att allt var helt fantastiskt. I alla fall så sa vi hejdå till alla, kramades och sånt och sen gick jag, Jejje och Rebecka hela vägen hem till Jejje och gick och la oss. Somnade med en gång.

Morgonen efter vaknade jag av alarmet tio i fem, satte mig upp, tände lampan och pratade med både Jejje och Rebecka, men tydligen hade ingen av dem vaknat egentligen, och jag råkade somna om. Vaknade en timme senare av att Rebeckas mamma ringde, och vi förstod att vi försovit oss och Rebecka hade missat tåget. Stressade ihjäl oss, fick skjuts av Robert till centralen och sen åkte vi hem och gick och la oss igen. Gick upp vid halv ett (behövde verkligen sova) och gjorde pommes frittes och korv och såg på O.C : D sen gick vi till Redbergsplatsen, köpte GP och glass och sen åkte jag hem.

-

Är så sjukt glad att allt har vart så fint på sistone, att vi har börjat prata med folk på riktigt och för att konserterna är bättre än nånsin. Är så glad och tacksam över att jag får uppleva det här, men samtidigt är jag lite ledsen för att allt har blivit så perfekt nu på slutet, för det kommer bli tusen gånger svårare att släppa taget om det nu. Men jag ångrar ingenting och jag är så sjukt glad för allt, men jag är mer rädd än nånsin för den 16 september. Inte ens tre veckor, och det är helt sjukt. Att tiden har gått så äckligt fort sen den 8 december och att det slutet som hela tiden har varit så långt fram i tiden snart är här. Och vi har inte planerat nånting och jag vet ingenting. Vill egentligen inte ens åka, men vill inte stanna hemma heller. Vill hoppa över den 16 september. Jag är inte så rädd för efteråt, vet att jag kommer komma över det och så, jag är bara sjukt rädd för just den dagen. För pressen och för att allt måste bli perfekt, för insläppet och för hur mycket jag skulle hata mig själv efteråt ifall nånting skulle gå fel. Och jag är rädd för hur mycket jag kommer gråta, för hur ledsen och förstörd och trasig jag kommer vara, för om jag grät så mycket i förr går, hur mycket kommer jag då inte gråta den 16 september? Och om det var så sorgligt igår, hur blir det inte då den dagen? Är rädd, livrädd.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0 Facebook Facebook Facebook Facebook Image and video hosting by TinyPic